Efter nästan inget övervägande sitter vi hastigt och lustigt på planet mot Vagar. En av de 18 Färöarna. Vi lyfter sen em från Köpenhamn. Alltså smidigt o enkelt inrikes. Inga pass. Dock den obligatoriska kropps, väsk, och vätskekontrollen. 

Kroppen kunde passera, efter viss avklädning. I väskan låg mitt ”nya måste” ett torrschampo. Inköpt på nätet för en högre summa. Att man inte får ha vätska med har man lärt sig, men pulver? Nä, detta visste vi inte. 

Efter en snabb rimlighetsbedömning av tullgubben, insåg han faran med att släppa igenom mig med detta terrorhot, och mitt vapen var beslagtaget. Inte ens lite ljug hjälpte om att jag blivit lovad av SAS..... Blinkning med ena ögat, o snällt bedjande hjälpte inte heller. Går kanske inte att flörta med Botox i ansiktet. 

Efter ännu ett övervägande fick denna burk checkas in, och Lennart som är en vänlig själ (vänligare än tullgubben) och som dessutom vill att jag skall vara fin under mössan, rusar tillbaka o checkar in mitt livsfarliga vapen 💣 

Han blir tvungen att återigen klä av sig och visiteras. Men, nu var den med och lugnet lägger sig 🙈🐑🌊☔️ 

Fårskalle tänker man, och jag är lite benägen om att hålla med! 

Inte lätt att vara tulltjänsteman.

Efter ett par timmar nordväst, landar vi på en kort landningsbana i turbulens mellan bergen på ön Vagar, öarnas enda flygplats.Man behövde inte direkt trängas i luftrummet inför landning. 

Hyrbilen på plats och avstånden mellan byarna var så korta att man knappt hann växla upp till 5:an. 

Vi hittade vår by, Sandavágur, och efter lite letande vårt bed§breakfast. På detta charmiga ställe med 3 rum, och med en sagolik utsikt över havet o horisonten, blev vi väl mottagna av Pauline, husets ägare och äkta färing. 

Av henne får vi lite tips på sevärdheter, och vi väljer att titta på ett vattenfall i byn Gásadalur, där det lär bo endast 14 personer. 

Vi kör dit. Det tar endast 10 min, och man kör igenom ett bergspass, via en nästan 2 km lång tunnel. Enligt säker källa gick man över detta berg innan tunneln byggdes 2006. Tex brevbäraren med posten 😳. 

En storslagen natur slår emot oss när vi kör ur tunneln. Man tror inte sina ögon. En pytteby nästan på kanten till Atlanten, där fåren oroväckande går och betar. Vi tittar på vattenfallet och går in i byn bland de få husen. Man känner ett lugn nu på kvällen, men som man kan misstänka är ett normaltillstånd i denna lilla by. 

På vägen tillbaka till vårt bed§breakfast söker vi något att äta, vilket visade sig svårare än vi anat. Vi var hungriga och utan att ha möjligheten att välja blev det en delad pizza från ”pizzeria Broadway” i Mittvágur. Sällan har väl en pizza smakat så gott. 

Sällan har man väl också somnat ovaggad i var sin 60 cm säng.